Ellen Karusellen

När jag och Olina var ute och red igår så kom vi in på den diskussionen. Vi galopperade längs en grusväg fort som tusan så att snön flög bakom oss, vinden blåste i ögonen så tårarna sprutade. Det var så pass kallt att tårarna blev till is! Även fast att det var så kallt att man fick ont i knäna och fötterna så var det verkligen värt det! Känslan som man får när man rider är oslagbar. Är det verkligen normalt bege sig ut i kylan på det viset?

Idag tog jag en tur helt ensam med Faxnetta. Hon är verkligen en speciell häst! För varje postlåda, vägpinne eller buske (som faktiskt kunde attackera) så sprang hon ner i diket på andra sidan vägen, och sedan upp igen, skräckslagen eftersom att diket försökte att äta upp henne. Hela ridturen så var det alltid något på gång, och det är faktiskt väldigt roligt att rida en häst som är så. 
Mitt i en lång galoppstäcka så tvärnitade hon så vi nästan sladdade fram över vägen, men satte lika fort fart igen och fortsatte som om ingenting hänt. Vid ett sånt tillfälle så kan man ju inte göra annat än att skratta och berömma henne för att hon håller mig på alerten! Hemma i Magnussons stall så hann jag med att bli kliven på, upptryckt mot väggen och slickad i ansiktet innan jag fick gå till Tirsta. Eftersom att jag inte varit så duktig på att packa hö de senaste dagarna (läs veckorna), så fick jag gott packa ett par hösäckar.

Trots att vintern nyss har kommit så är jag redan less ändå. Kylan är jobbig, snön är jobbig. Får ibland flashbacks från förra vintern då jag och Olina bar vatten till båda hagarna, bar hö till båda hagarna och rullade upp de satans höbuntarna på släpvagnen. Jag ryser lite vid blotta tanken och tycker verkligen synd om Emma och Elin som fått ta över ansvaret. Emma gjorde ju förstås lika mycket förra vintern, men det behöver vi inte låtsas om.
Men jag var nog starkare än någonsin förut förra vintern iallafall!